Nu verkar det som om valpspärren har släppt för Nessie. Hon tycker att valparna artar sig bra, växer som de ska och klarar sig finfint mellan måltiderna. Så nu är det intressanta aktiviteter som står på önskelistan. Lite fjuttande med lydnadsmoment i trädgården är blaha blaha, även om hon tycker att det är kul så länge vi håller på. Men min avsikt är inte att hålla på, utan att ge henne en stunds förströelse. Idag har hon gått efter mig och stirrat ut mig, hämtat tunga påsar som är på väg till återvinningsstationen med konstiga saker i, eller suttit och glott på hyllan där jag brukar ha en klicker liggande. Som hon beter sig, så känns det som om jag borde lägga ett spår på några km, eller presentera ett nytt moment hon ska lära sig, eller varför inte ett utmanande trick? Eller åtminstone gå en normal skogspromenad med några små hundaktiviteter? Så fort jag tittar åt hennes håll, viftar hon på svansen och ser ut som om hon sitter på dynamit. Vart har de akuta moderskänslorna tagit vägen? Måste gå in och läsa bloggen från i våras. Jag har för mig att jag tog henne till ett avlägset och förhoppningsvis smittfritt skogsparti när Stella var ganska pyttig. Bara för att slippa tjatet.
Men jag måste ändå säga att hon är plikttrogen vad det gäller mat och tvätt. Hon tvättar och undersöker och ligger sedan där tills den sista valpen rapar och rullar iväg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar