Planerna ändrades, och i fredags kom Marie och hämtade Stella. Vi andra åkte sedan direkt till landet och jag försökte tänka på annat. Marie har rapporterat att Stella har varit precis så cool, glad och positiv som man kunde förvänta sig. Hon har ätit, pussats, lekt, sovit, kissat på golvet - och älskas givetvis av alla. Jag är så glad för det!
Men jag borde ha begripit att jag förr eller senare skulle gråta floder... Idag kom vi hem igen och det är dagens underdrift att beskriva det som "tomt". Så dumt av mig att inte inse det som flera av mina vänner påpekade redan från början. En ensam valp får inte bara all tid man har och lite till, utan den får också en helt egen stor plats i ens hjärta.
Så det säger jag redan nu: blir det bara en tikvalp nästa gång, då är den inte till salu!
