Det var intressant att gå tillbaka och läsa om Stella och Nessie, när Stella var lika gammal som valparna är nu. Tänk att man glömmer så fort! Nessie är precis lika dan, förutom att hon har mer att göra och äter som en häst.
Precis som sist, vill Nessie nu göra saker tillsammans med mig. Och skadade det inte det hela sist, så lär det väl inte göra det nu heller. Sagt och gjort så tog jag fram vittringsapporterna. Man är ju onekligen lite begränsad när man är hemma. Somliga saker kräver hög koncentration och snabbhet, och de låter jag vara just nu. Nessie var glad som en lärka, om än något makligare... Jag körde dessutom stegförflyttningar, och det gick kalas:) Nessie älskar också att bli "vårdad", så som bonus klippte jag klorna och håret på tassarna och kammade igenom henne.
I natt drömde jag att valparna hade fått ögon och tittade på mig! Det är inte så himla långt dit. I morgon är de redan en vecka. De har fina, parallella viktkurvor - och den tik som vägde mest när hon föddes, toppar fortfarande. När hon ska äta, så kryper hon rakt fram och tar den tutte hon vill ha. De andra bara åker åt sidan. Lätt då att tänka att hon är en tik med riktigt GO i. Men vad är det som säger att hennes syskon inte har lika mycket go? Att de sedan inte har muskler att sätta emot ångvälten, det är väl egentligen en helt annan sak? Alltså är det kanske inte alls en fighter, utan bara en Miss Muscle:) Eller så är hon både ock.
Valparna börjar bli bedårande söta. Extra kul är det att se dem när jag lägger dem på sängen när jag byter i lådan. Det är så lätt att titta lite extra på var och en när de ligger där. Lyssna lite extra på filmsnutten där en mörk valp tappar tutten. Det säger PLOPP! Nej, det är inte ångvälten som puttar till henne:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar