Nessie tycker nu att efter 1 1/2 vecka i exil, behöver hon umgås med oss och få vara som folk. Det tycker inte jag! När Nessie lämnar Stella och lådan, får jag en nästan okontrollerbar lust att gå dit och lägga mig själv. Det ser så väldigt ensamt ut:( Visst, enligt böckerna har väl Stella ingen hjärna som tycker så mycket ännu, men det kanske gäller mer generellt för valpar i den här åldern och inte nödvändigtvis för Stella? Jag tycker nog att hon verkar vara en känslig och social liten själ, så det så.
När Nessie går iväg, stoppar vi om Stella med gosiga filten och har också lagt dit ett "syskon" som hon kan klättra lite på när hon ska sova. Men jag längtar efter den perioden när hon kan få vara där vi är. Det är ju där Nessie vill vara. En förklädesficka kanske? Det ligger förstås några veckor bort...
I morse när Nessie ville ligga hos oss i sängen och vräka sig, och när Stella låg i sin låda och knorrade, fick hon komma upp till oss. Det kanske är helt fel, men alla trivdes med arrangemanget. Fick Nessie bestämma, så skulle det permanentas direkt:) Vi behöver ju bara bygga lite kanter på sängen och lägga lite tidningar under lakanen:)
Att vara ensambarn, innebär antagligen inte bara nackdelar. Man får t ex manikyr tidigt, vilket Nessie säkert uppskattar.
Hihi :D Ja, och sen behöver ju inte du och Peter va rädda att trilla ut ur sängen om nätterna heller om ni har staket runt... eller ska ni flytta ner i valplådan då? ;-)
SvaraRaderaTycker det va extra kul att se den sista bilden här på Stella!! Har inte sett hennes teckning i ansiktet ordentligt förut: Hon har ju ett helt bedårande ansikte!! Fast... vad hade jag väntat mig med en sån vacker mamma? =)
Pussar till vovvarna från vovvarna