Det går långsamt på våra promenader. För att inte säga seeeegt. Nessie går gärna två meter bakom, i sakta mak. Det gör hon varenda gång efter löpning, så jag ska inte dra några växlar på det.Hon vill gärna att vi tränar någonting, men jag gör ogärna det när jag vet att hon kommer att utföra momenten långsamt, okoncentrerat och mycket sämre än vanligt.
Dessutom är smällare inte med på poppislistan, så just nu kring nyår när det smäller även dagtid och i skogen (vem gör det och varför?) blir promenaderna ännu segare.
Nu är min uppfattning, att promenera är något man gör tillsammans, för bådas nöje. Här om dagen tog jag t ex en snöpulsningspromenad i den ospårade skogen. Jag blev fullkomligt slut och genomsvettig där jag snubblade, vinglade och slirade fram i min dunjacka, medan Nessie trippade frökenaktigt i mina fotspår och såg ut som att hon fantiserade om soffan. (Vem gjorde inte det förresten...)
Soffan står för övrigt mycket högt i kurs och om jag inte visste bättre, skulle jag påstå att hon är intresserad av Tour de Ski.
För att förgylla promenaden idag, i första hand för Nessies skull, tog vi med den lilla pipankan. Då kan hon både springa och hoppa, utan tanke på vare sig valpar eller smällare. Bra, eller hur? Men om ni bara visste hur svårt det är att hitta gömda gula pipankor i snö - även för mattar. Kul tyckte Nessie, men gissa vem som var mest angelägen om att återfinna pipankan och få med den hem... Matte förstås:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar