Till veterinären på sjuveckorsdagen

Lilla, lilla gumman! Nu var det dags för spruta och chip.

Blivande matte och en av lillmattarna kom och hämtade oss. Nessie fick förstås följa med och föregå med gott exempel. Hon gillar att komma till veterinären, och det underlättar hundlivet. Jag vill gärna att Stella också ska tycka att det är ett bra ställe.

Vi skulle åka bil ända till Sickla, och Stella blev otålig och pratsam av bilåkningen. Sitta knät? Jättemysigt, men max fem minuter eller så. Minns att Nessie var just precis så, när hon flyttade hem till oss.

Det blir så tydligt att en liten valp är ett oskrivet blad. De vet inte någonting om människosaker. Hur gör man när man åker bil? Hur gör man när människor vill bära en? Det går ju faktiskt inte ens att sätta ner lilla gumman på golvet medan man betalar. Man kan ju vända på det också - tänk så fantastiskt mycket en vuxen hund har lärt sig!

Givetvis skötte Stella sig jättebra:) Vi fick gott om tid för oss själva i undersökningsrummet innan det var vår tur. Bra att hon fick gå runt och titta på saker. Jag är mycket för att låta hunden undersöka nya eller ovanliga miljöer och skaffa sig koll på läget. En Aussie är som gjord för det förhållningssättet! Av alla attraktioner, var de blå skyddstofflorna roligast.

Stella och Anne-Marie Appel föll i varandras armar:) Första gången de sågs var ju på ultraljudet. Stella tyckte att det var helt ok att bli klämd på, och spruta var inte något att bry sig om. Framför allt inte som det serverades kycklingbitar. Att få chipet monterat var inte så himla kul, men att söka söndersmulat levergodis på undersökningsbordet var trots allt viktigare.

Så har vi kommit ett steg närmare leverans... Det känns faktiskt jättesorgligt, trots att det kommer att bli hur bra som helst för Stella.