En enda valp - erfarenheter

Visst är det bra att läsa böcker, men det var tyvärr inte så ofta som svaren på just mina frågor stod att läsa i någon bok. Det mesta jag undrade över handlade om att Nessie bara fick en valp och om det står det ingenting.

Allra först kändes det snopet att det bara blev en. Jag var ju ledig för att ta hand om en hel kull! Och mina intresserade valpköpare då? Men besvikelsen la sig snabbt, och jag började istället bekymra mig om den stackars ensamma valpen. Inga kamrater! Så himla tomt i valplådan! Nessie hade inte så mycket att göra heller, så hon ville gärna vara med oss som vanligt. Bara det gjorde mig stressad. Åtminstone HON kunde väl vara med den stackars ensamma! Och om inte hon tänkte oroa sig, så tänkte åtminstone jag göra det… Valplådan fylldes av gosedjur och fleecekläder. Vi lånade ett elelement och försökte få upp temperaturen i rummet till +25. Det gick nästan, men både Nessie och jag höll på att stryka med på kuppen. (Husse var som tur var bortrest.)

Valplådan stod vid fotänden på vår säng. Nessie ville ligga i sängen och jag fick ofta övertala henne att ligga hos valpen. Själv låg jag med fötterna på huvudkuddens plats och hängde över kanten ner i valplådan. Beredd att ingripa, stoppa om och värma. Nessie sov tacksamt och djupt med magen i vädret – i sängen.

Stella var redan från början en pratsam valp. Det är hon fortfarande, men när hon var nyfödd, trodde jag att hon var kall, varm, hungrig, törstig, kissnödig, hade kolik, hade ensamhetsångest eller något annat som jag borde fixa. Förmodligen var hon jättenöjd och försökte bara berätta det…

Allt eftersom tiden gick, visade det sig att det var jättekul att bara ha en att ägna sig åt. Och det gjorde vi verkligen. Redan innan Stella hade öppnat ögonen tog hon kontakt med handen eller ansiktet när hon var vaken. Den dagen hon öppnade sina dimblå, var jag helt förlorad. Och på den vägen är det… Stella är fantastiskt social mot alla människor och jag kan inte låta bli att undra hur det har påverkat henne, att hela tiden ha varit en av oss.

Alla mina farhågor och bekymmer har kommit på skam. Den dagen valplådan blev för begränsad öppnade sig hela huset för Stella. Så blir det ju inte med en hel kull. Eftersom vi har passat en flatcoated retriever-valp under våren, har det varit en del pyssel med att till att börja med hålla dem åtskilda, och sedan passa dem när de fick träffas. Lakkris har varit oerhört rar med Stella, men han har ju varit för stor och klumpig. Det har varit ett evigt slussande med kompostgaller här och kompostgaller där. Galler som öppnats och stängts hela tiden. Men Stella fick en jättefin storebror och jag har åtminstone delvis Lakkris att tacka för att hon nu är så bra med andra hundar.

Från den dagen Stella fick börja smaka riktig mat, har jag tränat henne så smått. Det är förstås svårare att hinna med när man har en hel kull. Det har varit totalt kravlöst och enbart lustfyllt. Klickern är självklar för henne och hon vet att det betyder att hon ska försöka upprepa det hon just gjorde. Jättespännande – men det är en historia för sig.

Stella kommer att bo kvar hos oss tills hon är 11 veckor. Det jag kan konstatera, är att hon är oerhört mycket mer självklar i vardagen än vad någon av mina valpar varit. Hon vet hur det funkar hos oss och fast hon är liten, så är hon inte bortkommen. Dessutom vet ju vi hur hon funkar och tolkar i varje stund med lätthet vad hon vill.

Stella är nyfiken, pigg och glad och angelägen om att vara med på allt som händer, precis som en Aussie ska vara. Dagen börjar med ett HURRA kl 05.00, senast. Jag känner igen Nessie som valp i hur Stella är. Ständigt påhittig, ständigt nyfiken, ständigt glad. Nessie gick för den delen upp kl 05.00 också… Det är ett under att jag fortfarande går upp ett par gånger på natten och sedan börjar dagen i svinottan med ett leende. Men det är fullkomligt obetalbart att möta Stellas glädje när jag kravlar mig ur sängen. Svansviftningen börjar strax bakom skulderbladen:)

Det som från början verkade eländigt och ensamt, har blivit en härlig upplevelse. Många frågar mig hur jag över huvud taget kan göra mig av med Stella. Det kan jag inte, men Marie och familjen har väntat på valp sedan innan Nessie blev parad. En moralisk fråga alltså. Och vi bor nära varandra. Det är ju ett praktiskt arrangemang när man behöver hjälp med passning! Hoppas att de behöver hjälp ofta, ofta…

Här är några av de bekymmer jag har haft, och mina egna svar såhär i efterhand:

Hur synd om valpen är det?

Inte alls. Den kommer att vinna allas hjärtan innan den ens slagit upp ögonen, och har ständigt mänskligt sällskap. Troligen har tiken också ork och lust att ägna sig mer åt sin enda valp än åt en hel kull.

Hur håller man den varm?

Så länge tiken ligger hos valpen är det inget problem. Men Nessie lämnade valpen när den sov och inget ”jobb” fanns för henne. Det fanns ju inga syskon som väntade på mat eller omsorg. En ensam valp kan inte hålla värmen när den är liten, utan man måste ha det varmt i rummet. Jag bylsade till det med några fleecetröjor och filtar, så att valpen kunde gräva in sig. Jag hade också alltid en varmvattenflaska inlindad i filt att lägga intill henne när Nessie gick iväg. Det blir lite si och så med ens egen sömn de första veckorna…

Hur blir valpens hund-socialisering?

Om tiken ägnar sig mycket åt sin valp, får den massor av kunskap om hundspråk. Jag försökte hitta en jämngammal valpkull för att så småningom låta Stella träffa andra valpar. Tyvärr hittade jag ingen, trots kontakt med flera veterinärpraktiker. Som tur var hade jag Lakkris inackorderad som var tre månader äldre. Det har inneburit ett enormt passande när valparna varit tillsammans för att Stella inte ska komma till skada. Men det har varit guld värt för henne! Nessie har också blivit allt mer engagerad i Stella, ju rörligare och roligare hon har blivit. De leker oerhört mycket tillsammans och Nessie är en fantastisk mamma. Att presentera Stella för nya hundar har varit ett sant nöje för alla parter! Hon är "artig", försiktig, lyhörd, orädd och positiv.

Bithämning

Det trodde jag skulle bli ett bekymmer, men det är tvärt om! Ända sedan Stella begrep att hon bet, har vi pipit ynkligt så fort hon tagit för hårt för oss. Och Nessie tål betydligt hårdare tag än vi… Jag har aldrig tidigare träffat en valp som varit så försiktig med människor.

Socialisering med människor

Det bästa av allt! Förutom att vi umgåtts med henne hela dagarna, har Stella sovit i vårt sovrum hela tiden. När hon protesterade mot valplådan, monterade vi ner den och ställde tillbaka Nessies ”Bia-bädd”. Hon har varit en av oss helt enkelt, dag som natt. (Nattkissen skötte hon till att börja med på tidningar, men jag började redan när hon var 5-6 veckor att gå ut med henne på natten när hon pep.)

När ska jag börja stödfodra en ensam valp?

Stella var välnärd. Hon höll igång åtta spenar och behövde verkligen inte mer än så. När hon var fyra veckor började jag ge två-tre uppblötta kulor två gånger om dagen. Det blev en lång invänjningsperiod, och det var enkelt att se när Nessie började bli besvärad när Stella diade. Då var det bara att dra igång. En nackdel är att Stella fortfarande blir hungrig på natten och terroriserar Nessie. Svårt när vi alla sover i samma rum… Jag har fått lösa nattron för oss alla genom att ge henne ett nattmål.

Hur ÄR det egentligen att ha en ensam valp?

Fantastiskt!