Saknar husse...

Det är nog mest jag som saknar husse. Det kanske låter romantiskt, men det är bara så krasst som att det är nästan omöjligt att vara ensam ute med valparna:) Efter en minst sagt hysterisk morgonrunda i gryningen, beslöt jag mig för att hålla mig inne.

Valparna har hittat vartenda hörn av tomten, även den delen där de absolut inte får vara. Glest staket ner mot ett brant berg. Går inte ihop med sjuveckorsvalpar... Nej, in med dem igen, men det tog ett tag innan jag fick ihop det till sju.

Jag möblerar med kompostgaller så att det är i princip kök och matrum som valparna kan använda. Där har jag bäst koll, det finns inte så många farliga saker, och golven går ju att tvätta, eller hur? Nessie tycker att det är lite kul att leka med dem inne och kan tänka sig att kombinera det med lite diande. Rart:)

På eftermiddagen kom Filippa och hjälpte mig att hålla ögonen på dem under utevistelsen. Det underlättade enormt! Tack!

Inte minst fick jag hjälp med avtorkningen av tassarna. I natt hade det regnat. Det blir då en helt annan konsistens på mossa och jord, något som uppskattades av valparna. Jösses sådana smutsiga tassar! Igår hade Step klivit omkring i någon geggig grop, så han fick bada tassarna i handfatet. Det gick hur bra som helst:) Men jag gör det nog inte med sju...

Jag har en filmsnutt där jag just släppt ut dem. Det är härligt att se hur glada de blir när jag öppnar altandörrarna. De liksom rinner ut genom dörren, kissar lite, stannar upp en stund och rusar sedan iväg. Åt olika håll...

Men, som sagt, man kan ju vara inne också.