Nessie var uppe vid 2-tiden och gav valparna mat. Jag bytte någon tidning och gick och la mig igen. När Nessie tyckte att de fått vad de skulle ha och gått och lagt sig igen, var det en som pep ihärdigt. Eftersom Nessie inte var bekymrad, så borde väl inte jag vara det heller. Så jag försökte låtsas att det var helt naturligt och ett led i någons utveckling. Ungefär en kvart klarade jag av att låtsas det, innan jag var tvungen att gå upp och se vem det var som var så upprörd. Det var Storpricksvans. Hon sprang fram och tillbaka längs gallret och var otröstlig. Lustigt nog var hon varken intresserad av mat eller sällskap, utan fortsatte att springa längs gallret och skrika. Nessie och jag satt där i hagen bland alla sovande valpar och visste inte vad vi skulle göra. Tillslut tänkte jag att lite miljöombyte kanske skulle få henne att lugna ner sig, och tog med henne och Nessie till badrummet. Icke. Provade köket, som ju ändå är spännande. Icke. Vad gör man med en otröstlig valp?
Kanske hade hon lite magknip, för efter ett tag slog hon bara om; tystnade tvärt, ville umgås med oss båda och tyckte att livet var toppen. Och boff så somnade hon på mattan. Själv har jag inte riktigt några marginaler för nattliga äventyr, utan fick huvudvärk...
Äventyr på dagarna är däremot bara kul. Idag har vi t ex haft kartongäventyr. Nessie är så himla pedagogisk! (Filmen) Vi har också haft flera besök, bland annat en hundvan femårig flicka. Hon satt modigt i hagen, trots alla klättrande valpar med sylvassa tänder. Jättebra för valparna och säkert jättekul för henne:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar