Inkallning

Hur dum får man vara? Eller är det så att tiden just är mogen?

Valparnas drivkraft och förmåga att utforska världen (=huset och tomten) ökar för varje dag. Om det tidigare var möjligt att "lura" dem att inte springa iväg till ett lämpligt hål i staketet, eller att glömma bort att de ville gräva en grop mitt på gräsmattan, så är det idag mycket svårare. Jag sa inte "omöjligt", men att avleda sju valpar är svårare än att hantera en.

Under en period har det därför varit lite stressigt i vissa lägen när de är på tomten. Eftersom vi inte tycker att ett naturligt urval är så lyckat, så springer vi efter. Och efter oss springer de som egentligen höll sig på en lämpligare plats...

Jag har hittills inte serverat dem annat än deras valpmat (något som jag för övrigt tycker att de snarast ska få prova på i små bitar, när de kommer till sina nya hem!). Men i går kväll bestämde jag mig för att det var dags att lära dem en signal som betyder "kolla grabbar och tjejer här serveras köttbullebitar". Aussievalpar är oerhört lättlärda, och jag genomförde två träningspass på köksgolvet.

Signalen har jag ärvt av Anna-Lena Munkvall, och det var den som Nessie kunde när hon kom till oss. Man säger bara en lång harang av "barnabarnabarnabarnabarna". Man kan förstås säga vad katten man vill, men jag tycker att det är bra än så länge med ett "kommando" som de hinner uppfatta även om de råkade ha en skällande kamrat i örat.

Så under träningspass ett, serverade jag mikrobitar av köttbullar samtidigt som jag använde signalen. Träningspass två var omedelbart en succé. De lekte under matbordet när jag sa mitt "barnabarnabarnabarnabarna" och de kom rusande med en entusiasm som skulle avundas av många som tränar lydnad. Det var gårdagskvällen det.

I morse var det dags för praktisk tillämpning på tomten. Först när jag hade dem inom en femmetersradie, sedan allt längre bort. Klockrent! "Barnabarnabarnabarnabarna" ropade jag - och rymlingarna borta vid det farliga staketet kommer kutande så fort de små benen bär.

Mitt förhållningssätt till träning, är att den signal jag använder för olika moment, är ett erbjudande om aktivitet - som på olika sätt och vid somliga tillfällen kommer att leda till belöning. Jag kan gå med på att kalla det kommando och lydnad - men Nessie "lyder inte något kommando", i vanlig bemärkelse. När folk kallar henne Saltsjöbadens lydigaste hund, då försöker jag ha överseende med definitionerna. Nessie ÄR Saltsjöbadens lydigaste hund, men det är inte ett uttryck för ett maktförhållande mellan henne och mig.

Jag kan med gott samvete påstå att valparna nu vet vad "barnabarnabarnabarnabarna" innebär. Det är ett erbjudande de inte vill missa! När de blir äldre kan man variera erbjudandet med spännande lekar, brottningsmatcher, eller vad hunden tycker är ett bra erbjudande. Allt oftare visar sig erbjudandet vara en nitlott, men av samma skäl som vi människor köper lotter trots att nitlotterna är i överväldigande majoritet på lottringen, fortsätter hunden att hoppas på vinst. Å andra sidan, så hör jag själv till dem som aldrig vinner på lotteri. Därför köper jag heller ingen lott. Om hunden får känslan av att det aldrig ger utdelning att utföra det vi ber om, då kommer den att börja göra det med allt mindre säkerhet och allt mindre entusiasm. Som jag och lotterna jag aldrig köper. De kan rent av sluta med det beteende vi hade tänkt oss.

Hot är ett mycket vanligt alternativ till erbjudanden. Betydligt fler skriker sig blå och är förbannade, än de som erbjuder ett trevligt alternativ till sin rymling. Hot och våld fungerar ibland det också (även om biverkningarna är fler än vinsterna), men jag kan lova er att det skulle vara en totalt meningslös metod på mina åttaveckorsvalpar!

I morse genomförde jag en perfekt inkallning, när det var dags att "fånga in" gänget och stänga altandörrarna. Jag gick in, ropade "barnabarnabarnabarnabarna" - och hela gänget rusade in genom dörrarna utan att ha en tanke på att gömma sig i busken:)