Lånade Nessies klicker:)

Jag känner mig begränsad. De små liven behöver större utmaningar än jag kan ge dem. De rapporter jag får från tikvalparna, visar verkligen hur de utvecklas! De är coola och nyfikna och hänger med på allt.

Fast jag gör så gott jag kan, och t ex försöker jag presentera olika föremål och underlag som kan vara en utmaning. Det ska skramla, kännas konstigt, vara besvärligt att bära och helt enkelt ge nya intryck. Men jag lyckas inte få dem att så mycket som tveka inför det jag presenterar. "Hippo" t ex, somnade idag på dammsugarmunstycket medan dammsugaren var igång:D

Hundmöten hör till det jag kan ordna och idag var det Viljas tur att vara snäll tant. Hippo var jätteivrig och studsade bredvid den stora rottisdamen, Step var nyfiken, vänlig och glad, men mer sansad, och Boogie obekymrad och nyfiken, men har ingen brådska att bli tantens bästis. Spännande att se hur/om de karaktärsdragen kommer att vara bestående!

På kvällskvisten tog jag fram klickern. Husse och Nessie var ute och bättrade på konditionen, så då passade jag på. Nessie är så träningssugen, så jag vill inte fresta på hennes tålamod just nu.

På tre klick hade valparna fått klart för sig att klick betydde att det serverades små fiskbitar på golvet. Ungefär på fjärde klicket, fokuserade de sin förväntan på mig. Klick och fisk för det. Några få klick senare, satt trion lugnt på golvet, tittade på mig och tindrade med ögonen och väntade på klicket! Det är knappt jag tror mina ögon!! Varför gör inte alla såhär?