Miro är den goaste grabb man kan tänka sig. Väldigt framåt
och orädd. Enda gången han inte bokstavligen DYKT på ngt nytt, var när vi
skulle gå på en gallerbro precis vid motorvägen. Men så fort jag tog fram en
godisbit o min barnsligaste roliga röst, klättrade han upp på den med.
Vi har faktiskt lite problem med att han tycker om människor
så mycket, för han ska alltid hälsa på alla vi möter. Det har blivit lite
bättre de senaste månaderna, men tittar någon åt hans håll, eller Gud förbjude,
pratar med honom, då ska han fram och pussas.
Vi tränar inte så mycket lydnad, eftersom matte är rätt
ointresserad av just det. Men i vardagen är Miro mycket väluppfostrad. Jag
lägger mer fokus på skogsaktiviteter, där han är otroligt duktig med näsan. Miro överträffade alla förväntningar den gången jag tappade min bilnyckel på off
pist-promenaden i skogen. Först spårade han i koppel, helt perfekt den väg
vi gått, men ingen nyckel. Man ska inte ge upp förrän man prövat allt, så jag
släppte honom lös och bad honom söka. Och han hittar nyckeln mitt i högt gräs
och hallonsnår! Bättre än alla titlar i världen!
Precis som de andra småbarnen älskar Miro att bära på saker
när vi är på promenad; pinnar, kottar och även kopplet. Han är fortfarande
väldigt valpig och leker mest hela tiden. Det funkar att ha med honom precis
överallt. Han klagar aldrig på något.
Dessutom älskar Miro att bada...