En enda valp - erfarenheter

Visst är det bra att läsa böcker, men det var tyvärr inte så ofta som svaren på just mina frågor stod att läsa i någon bok. Det mesta jag undrade över handlade om att Nessie bara fick en valp och om det står det ingenting.

Allra först kändes det snopet att det bara blev en. Jag var ju ledig för att ta hand om en hel kull! Och mina intresserade valpköpare då? Men besvikelsen la sig snabbt, och jag började istället bekymra mig om den stackars ensamma valpen. Inga kamrater! Så himla tomt i valplådan! Nessie hade inte så mycket att göra heller, så hon ville gärna vara med oss som vanligt. Bara det gjorde mig stressad. Åtminstone HON kunde väl vara med den stackars ensamma! Och om inte hon tänkte oroa sig, så tänkte åtminstone jag göra det… Valplådan fylldes av gosedjur och fleecekläder. Vi lånade ett elelement och försökte få upp temperaturen i rummet till +25. Det gick nästan, men både Nessie och jag höll på att stryka med på kuppen. (Husse var som tur var bortrest.)

Valplådan stod vid fotänden på vår säng. Nessie ville ligga i sängen och jag fick ofta övertala henne att ligga hos valpen. Själv låg jag med fötterna på huvudkuddens plats och hängde över kanten ner i valplådan. Beredd att ingripa, stoppa om och värma. Nessie sov tacksamt och djupt med magen i vädret – i sängen.

Stella var redan från början en pratsam valp. Det är hon fortfarande, men när hon var nyfödd, trodde jag att hon var kall, varm, hungrig, törstig, kissnödig, hade kolik, hade ensamhetsångest eller något annat som jag borde fixa. Förmodligen var hon jättenöjd och försökte bara berätta det…

Allt eftersom tiden gick, visade det sig att det var jättekul att bara ha en att ägna sig åt. Och det gjorde vi verkligen. Redan innan Stella hade öppnat ögonen tog hon kontakt med handen eller ansiktet när hon var vaken. Den dagen hon öppnade sina dimblå, var jag helt förlorad. Och på den vägen är det… Stella är fantastiskt social mot alla människor och jag kan inte låta bli att undra hur det har påverkat henne, att hela tiden ha varit en av oss.

Alla mina farhågor och bekymmer har kommit på skam. Den dagen valplådan blev för begränsad öppnade sig hela huset för Stella. Så blir det ju inte med en hel kull. Eftersom vi har passat en flatcoated retriever-valp under våren, har det varit en del pyssel med att till att börja med hålla dem åtskilda, och sedan passa dem när de fick träffas. Lakkris har varit oerhört rar med Stella, men han har ju varit för stor och klumpig. Det har varit ett evigt slussande med kompostgaller här och kompostgaller där. Galler som öppnats och stängts hela tiden. Men Stella fick en jättefin storebror och jag har åtminstone delvis Lakkris att tacka för att hon nu är så bra med andra hundar.

Från den dagen Stella fick börja smaka riktig mat, har jag tränat henne så smått. Det är förstås svårare att hinna med när man har en hel kull. Det har varit totalt kravlöst och enbart lustfyllt. Klickern är självklar för henne och hon vet att det betyder att hon ska försöka upprepa det hon just gjorde. Jättespännande – men det är en historia för sig.

Stella kommer att bo kvar hos oss tills hon är 11 veckor. Det jag kan konstatera, är att hon är oerhört mycket mer självklar i vardagen än vad någon av mina valpar varit. Hon vet hur det funkar hos oss och fast hon är liten, så är hon inte bortkommen. Dessutom vet ju vi hur hon funkar och tolkar i varje stund med lätthet vad hon vill.

Stella är nyfiken, pigg och glad och angelägen om att vara med på allt som händer, precis som en Aussie ska vara. Dagen börjar med ett HURRA kl 05.00, senast. Jag känner igen Nessie som valp i hur Stella är. Ständigt påhittig, ständigt nyfiken, ständigt glad. Nessie gick för den delen upp kl 05.00 också… Det är ett under att jag fortfarande går upp ett par gånger på natten och sedan börjar dagen i svinottan med ett leende. Men det är fullkomligt obetalbart att möta Stellas glädje när jag kravlar mig ur sängen. Svansviftningen börjar strax bakom skulderbladen:)

Det som från början verkade eländigt och ensamt, har blivit en härlig upplevelse. Många frågar mig hur jag över huvud taget kan göra mig av med Stella. Det kan jag inte, men Marie och familjen har väntat på valp sedan innan Nessie blev parad. En moralisk fråga alltså. Och vi bor nära varandra. Det är ju ett praktiskt arrangemang när man behöver hjälp med passning! Hoppas att de behöver hjälp ofta, ofta…

Här är några av de bekymmer jag har haft, och mina egna svar såhär i efterhand:

Hur synd om valpen är det?

Inte alls. Den kommer att vinna allas hjärtan innan den ens slagit upp ögonen, och har ständigt mänskligt sällskap. Troligen har tiken också ork och lust att ägna sig mer åt sin enda valp än åt en hel kull.

Hur håller man den varm?

Så länge tiken ligger hos valpen är det inget problem. Men Nessie lämnade valpen när den sov och inget ”jobb” fanns för henne. Det fanns ju inga syskon som väntade på mat eller omsorg. En ensam valp kan inte hålla värmen när den är liten, utan man måste ha det varmt i rummet. Jag bylsade till det med några fleecetröjor och filtar, så att valpen kunde gräva in sig. Jag hade också alltid en varmvattenflaska inlindad i filt att lägga intill henne när Nessie gick iväg. Det blir lite si och så med ens egen sömn de första veckorna…

Hur blir valpens hund-socialisering?

Om tiken ägnar sig mycket åt sin valp, får den massor av kunskap om hundspråk. Jag försökte hitta en jämngammal valpkull för att så småningom låta Stella träffa andra valpar. Tyvärr hittade jag ingen, trots kontakt med flera veterinärpraktiker. Som tur var hade jag Lakkris inackorderad som var tre månader äldre. Det har inneburit ett enormt passande när valparna varit tillsammans för att Stella inte ska komma till skada. Men det har varit guld värt för henne! Nessie har också blivit allt mer engagerad i Stella, ju rörligare och roligare hon har blivit. De leker oerhört mycket tillsammans och Nessie är en fantastisk mamma. Att presentera Stella för nya hundar har varit ett sant nöje för alla parter! Hon är "artig", försiktig, lyhörd, orädd och positiv.

Bithämning

Det trodde jag skulle bli ett bekymmer, men det är tvärt om! Ända sedan Stella begrep att hon bet, har vi pipit ynkligt så fort hon tagit för hårt för oss. Och Nessie tål betydligt hårdare tag än vi… Jag har aldrig tidigare träffat en valp som varit så försiktig med människor.

Socialisering med människor

Det bästa av allt! Förutom att vi umgåtts med henne hela dagarna, har Stella sovit i vårt sovrum hela tiden. När hon protesterade mot valplådan, monterade vi ner den och ställde tillbaka Nessies ”Bia-bädd”. Hon har varit en av oss helt enkelt, dag som natt. (Nattkissen skötte hon till att börja med på tidningar, men jag började redan när hon var 5-6 veckor att gå ut med henne på natten när hon pep.)

När ska jag börja stödfodra en ensam valp?

Stella var välnärd. Hon höll igång åtta spenar och behövde verkligen inte mer än så. När hon var fyra veckor började jag ge två-tre uppblötta kulor två gånger om dagen. Det blev en lång invänjningsperiod, och det var enkelt att se när Nessie började bli besvärad när Stella diade. Då var det bara att dra igång. En nackdel är att Stella fortfarande blir hungrig på natten och terroriserar Nessie. Svårt när vi alla sover i samma rum… Jag har fått lösa nattron för oss alla genom att ge henne ett nattmål.

Hur ÄR det egentligen att ha en ensam valp?

Fantastiskt!

Lite bonus om när Stella träffar nya hundar

Finns begreppet bloggabstinens? Nu finns det i alla fall:)

Det är väldigt kul att se att Stella funkar alldeles utmärkt tillsammans med nya hundar:) Det var ett av mina två orosmoln. Men hon är "artig", anständig och lyhörd. Att hon är något osäker en stund vid första presentationen tycker jag är gott uppförande. Sedan är hon som vanligt.

Fortfarande undviker jag att utsätta Stella för andra hundar, på veterinärens inrådan. Hon får sin andra spruta om några veckor, och sedan är det fritt fram. Nessie och Stella har väldigt kul tillsammans och leker mycket, men för Stella är det viktigt att under de här veckorna få träffa några andra hundar.

Den goldentik som ni ser på filmen, är Nessies absoluta bästis. Rottistiken ingår regelbundet i familjen och är en klippa på alla sätt.

Vi har också besökt Stellas familj två gånger, tillsammans med Nessie och det har förstås funkat perfekt. Stella är glad, busig, biter i ryamattan, undersöker diskmaskinen och kissar en skvätt:)

Motorsågsträningen har kompletterats med trädfällning på nära håll. Inga problem som ni ser på filmen, trots att det var max 10 m bort och ett riktigt stort träd.

Mitt andra orosmoln finns inte heller längre. Jag var orolig att hon skulle få dålig träning på bithämning, men hon är så försiktig med oss. Tar hon för hårt, så piper vi och då släpper hon direkt. Med Nessie tar hon i betydligt hårdare - för att inte tala om vilken kamplust hon har:) Hur kan den där lilla valpsingen dra så hårt?

Nähä... Det verkar inte funka så bra med filmerna... Kanske kan man inte ha fyra? Jag tar bort den med sopsäckskampen och med motorsågen, så får vi se:)

Det verkar inte funka bra med filmerna i alla fall... Det är som om bilden med "pilen" man ska klicka på, är lite förskjuten. Märkligt... Men om man rör markören lite runt, i närheten av pilen, så märker man när markörpilen plötsligt blir en "hand". Då klickar man, även om det känns som om man är på fel ställe. För mig funkar det.

Stella åtta veckor idag - och nu slutar väl historien?

Man ska inte vara sentimental. Eller? I möjligaste mån tänker jag i alla fall försöka att gråta i smyg. Marie, Erik och barnen kommer att få världens bästa Stella - och Stella kommer att leva lycklig i sin fina familj alla sina dagar.

Stella har utvecklats till en vovve med karaktär, vilja och hjärta. Lyckliga den som får träna med henne!

Idag är det leveransdag, men Stella blir kvar tre veckor till. Vet inte om jag ska säga tack och lov, eller dessvärre. Igår kväll hade jag permis och var i stan och firade en kompis födelsedag. Stella grät, trots att alla andra var hemma. Peter skulle aldrig ha berättat det... En sak är ju att jag älskar Stella, men det är betydligt hemskare om hon älskar mig:(

Jag ska så småningom tänka igenom mina erfarenheter och lite senare göra en summering av hela valpprojektet här på bloggen. Men förutom några summeringar och någon rapport från Stellas flytt, tror jag att mitt bloggande har kommit till vägs ände för den här gången. Förvånansvärt många har följt bloggen och Stella. Det engagemanget har varit väldigt stimulerande för mig. Tack!

Till hösten blir det ny parning - och det blir troligen med samma hane, Thornapple Oh Brother "Damon". Min uppfödare och Damons ägare, funderade ett tag på om det var "gubben som var för gammal" när det bara blev en valp, men Damon har parat senare och fått normalstora kullar.

Jag skulle väldigt gärna vilja para med Damon igen. Mentaliteten på Stella är gudomlig och förutom att hon är vit på höger sida av huvudet, har hon exteriört allt man kan önska av en valp. Det vore synd att ändra ett vinnande koncept.

Nessie kan löpa i juli igen, men troligare i augusti. Jag kommer givetvis att hålla er uppdaterade!

Jag kommer att göra allt för att placera de kommande valparna hos fantastiska personer och är oerhört tacksam för om ni alla redan nu kunde göra reklam för nästa kull. Leverans kring jul:)

Min mailadress är kicki@sundelin.org

Bildspel på nätet

Jag skulle vilja lägga ut ett bildspel här, för att summera allt som hänt sedan Stella föddes. Tyvärr var det för många bilder, så jag prövar en annan variant.

Vi brukar använda "Flickr" för att lägga ut bilder från våra seglingskurser, så när vi ändå har ett konto där kan jag väl lägga ut Stella där också?

Min tanke var att lägga bilderna i kronologisk ordning, men det verkar som om det istället blir en resa bakåt i tiden - eller eventuellt en enda röra:( Det verkar gå att ändra under Options, men bara för stunden av den som just tittar.

Så var så goda att pröva:) Hoppas att det funkar...

Nu har jag ändrat lite. Teknik är kul:) Tror att det blir en bra tidsresa med bildspelet - i rätt ordning:))

Klicka här för att komma till Flickr/sundelinsegling och bilder som har "tagen" stella:)

Snart flygfärdig

Det är inte någon liten hjälplös valp vi har här längre. Egentligen behöver hon inte Nessie, även om jag till min förvåning hörde ett ivrigt smackande i natt. Det var länge sedan!

Nu är det mer som att ha en "vanlig" valp. (Fast det är klart att Stella är ovanlig!) Hon ska passas och kissas och sova och leka och äta. Kissa på tidningar är blahablaha. Nu är det ut som gäller, och i brist på det - golvet. Hon har hittills inte förstört någonting. Det stärker min teori att man ska ge dem saker att förstöra. Ingen leksak slår en kartong som man kan slita i tills bara småbitar återstår:)

Här om dagen tog vi den första promenaden i okänd skog. Härligt! Blåsippor, citronfjäril, rådjur och solig ekbacke. Vet inte vem av oss som var lyckligast.

Det blir inte så många timmars sömn för mig. Jag gillar åtta timmar, men nu är det kanske sex timmar om jag har tur. Och då har det varit bajspromenad på natten. Men så var det ju också när Nessie kom till oss! Men det går över. Stella är precis som Nessie var i den åldern, superaktiv. Full fart! Lakkris, flaten som bott här sedan årsskiftet när han var nio veckor, framstår som ett mirakel av lugn om man jämför. Stella är ett litet energiskt kraftpaket. Hon springer, kampar, undersöker och brottas med mamma. Morrar och skäller. Vi har tagit ner ett träd, och har några svarta sopsäckar som står kvar med boss i. Dem älskar Stella! Hon hugger tänderna i den svarta plasten och drar och ruskar - och kan faktiskt flytta på de jättetunga påsarna.

Ibland funderar jag på vad jag gjorde med Nessie så att hon skulle få utlopp för sin energi. En människa är ju inte lika bra på att brottas och leka, som en hundmamma är. Självklart måste man överta rollen som den som presenterar nya föremål, som drar i dem, springer omkring med dem och gömmer dem. Brottas måste man också göra;) Och pussas! Men förutom det, är nog den viktigaste aktiviteten man kan bidra med som människa, den att lära valpen att lära. Och att göra sådana saker tillsammans med valpen, att den förstår att det roligaste här i världen, det står matte och husse för. Att lägga ett litet spår t ex, tar ingen tid alls! Att gömma saker under mossan som man kan hitta tillsammans, går hur fort som helst. Eller att träna på vad som helst som man vill att hunden ska kunna.

Själv är jag en hängiven klickertränare. Bara det att jag kan lära Stella små saker, helt utan tvång eller obehag visar ju att det fungerar. Hon är bara glad och vill jättegärna göra det som vi gör! Sedan kan man ju diskutera varför jag ska lära Stella att sätta sig på en låda och få en godbit för det, men för mig spelar det ingen roll vad hon nu lär sig. Hon ska lära sig tekniken att lära - och det går fantastiskt bra! Hon lär, hon är glad och hon tycker att jag är kul. Kan det bli bättre?

Agnes och Lakkris har varit på fjällsemester en dryg vecka. Idag kom de tillbaka och det var tre lyckliga hundar som återförenades. Nessie fick avlastning och kan dra sig tillbaka och vila en stund. Stella fick sin bästa storebror tillbaka. Och Nessie och Lakkris leker skjortan av varandra:) Kanske kan jag se fram emot en sjutimmarsnatt? :)))

Till veterinären på sjuveckorsdagen

Lilla, lilla gumman! Nu var det dags för spruta och chip.

Blivande matte och en av lillmattarna kom och hämtade oss. Nessie fick förstås följa med och föregå med gott exempel. Hon gillar att komma till veterinären, och det underlättar hundlivet. Jag vill gärna att Stella också ska tycka att det är ett bra ställe.

Vi skulle åka bil ända till Sickla, och Stella blev otålig och pratsam av bilåkningen. Sitta knät? Jättemysigt, men max fem minuter eller så. Minns att Nessie var just precis så, när hon flyttade hem till oss.

Det blir så tydligt att en liten valp är ett oskrivet blad. De vet inte någonting om människosaker. Hur gör man när man åker bil? Hur gör man när människor vill bära en? Det går ju faktiskt inte ens att sätta ner lilla gumman på golvet medan man betalar. Man kan ju vända på det också - tänk så fantastiskt mycket en vuxen hund har lärt sig!

Givetvis skötte Stella sig jättebra:) Vi fick gott om tid för oss själva i undersökningsrummet innan det var vår tur. Bra att hon fick gå runt och titta på saker. Jag är mycket för att låta hunden undersöka nya eller ovanliga miljöer och skaffa sig koll på läget. En Aussie är som gjord för det förhållningssättet! Av alla attraktioner, var de blå skyddstofflorna roligast.

Stella och Anne-Marie Appel föll i varandras armar:) Första gången de sågs var ju på ultraljudet. Stella tyckte att det var helt ok att bli klämd på, och spruta var inte något att bry sig om. Framför allt inte som det serverades kycklingbitar. Att få chipet monterat var inte så himla kul, men att söka söndersmulat levergodis på undersökningsbordet var trots allt viktigare.

Så har vi kommit ett steg närmare leverans... Det känns faktiskt jättesorgligt, trots att det kommer att bli hur bra som helst för Stella.

Film på motorsågsträningen

Träna det ena och det andra

Dammsugaren är avklarad och jag kan numera dammsuga runt Stella utan att hon reagerar. Hon går också bredvid den utan att störas av ljud och blås. Bra:)

Idag fick hon möjlighet att motorsågsträna. Husse höll på med ett träd 5-10 m från vardagsrumsfönstret. Min erfarenhet är att det är viktigt att hunden ser vad det är som låter. Alltså satte jag Stella på fönsterbrädan. Där satt hon och tittade intresserat tills det var klart.

En annan upplevelse idag, var halsbandet. Det var definitivt förenat med mer bekymmer än motorsågen. Det kliade...

Under två dagar har jag tränat Stella att gå upp på en låda för att få klick och belöning. Det har gått riktigt bra:) Trots att det kräver att hon går från belöningen (som finns hos mig) för att gå upp på lådan bakom sig och få klick och köttbullebit. Idag prövade jag att generalisera genom att byta ut lådan mot vågen. Det funkade! Men Nessie tyckte att gränsen var passerad för vad hon kunde stå ut med. Det är ju HENNES våg! Det krävdes många köttbullebelöningar för att hon skulle ligga stilla bredvid och titta...

Stallträning:)

Det är ju för att jag bara har en enda. Hur skulle jag annars hinna stämma träff med blivande köpare för miljöträning? Men uuuuuuuuuuu så bra det är!

Stellas familj har egen häst och hon kommer att tillbringa mycket tid i stallet och med på ridturer. Det ska böjas i tid, det som krokigt ska bli, eller hur? Sex veckor verkade som en bra ålder för ett första stallbesök.

Dit åkte vi förstås bil, och själva bilträningen kom liksom bort i sammanhanget. Vi bara åkte och det gick förstås bra.

I stallet började jag med att ha Stella i mitt knä, men efter en väldigt kort tvekan ville hon se sig omkring på egen hand och promenerade kors och tvärs och luktade på saker. Vilken doftsensation det måste vara! En liten stund hade hon nedåtsvans, men den åkte snart upp igen. Det är en nyfiken och stabil liten dam!

En skadad häst stod i sin box, men det tog ett tag innan hon upptäckte den. Hon hade självbevarelsedrift nog att sätta sig ner och begrunda bjässen. Inte otäck, men respektingivande.

Coolaste Stella!!

Hon somnade redan i bilen på väg hem. Vi bar upp henne till hennes sovhus och hon har inte hörts av sedan dess:)

Ny leksak

Jag beundrar Nessie. Hon är en sådan klok mammahund. Och jag är huvudlöst förälskad i Stella... Jo, jo; valp är valp. Men Stella är Stella! Hon har sådan blick, sådant fokus och sådan energi. Tänk att få träna henne!

Det får ju Nessie göra varje dag:) Idag hette lektionen "Nyfångat byte, se och lär". Den understa filmen ska ses först.

Vakthund!

Nessie vaktar. Ibland är det befogat ur mitt perspektiv, ibland verkar hon bara göra det för att roa sig. Vad vet jag? Men en Aussie vaktar.

När Nessie skäller sitt vakt-skall, springer Stella och gömmer sig, precis som hon ska. Är vi ute springer hon till dörren och vill in, är vi inne springer hon till sovrummet. Det är ju där lyan är, och gömstället under sängen.

Tidigare i kväll när Nessie skällde, tyckte jag att Stella sa MUFF där hon satt halvvägs in under sängen. Jag trodde inte att så små valpar gör så, utan skyllde på min livliga fantasi. Men nyss, precis när jag satt på mig dunjackan och pannlampan (fint redskap för bajsletning) och öppnat altandörren, började Nessie skälla på några högljudda lördagsfirare. Stella vände på tröskeln och stack till sovrummet. Jag gick också dit för att lägga ifrån mig jackan och där satt hon på golvet och såg liten ut. Men hon sa MUFF MUFF! Inte VOV alltså, utan det där lätet som de säger med stängd mun och ganska tyst.

Intressant, eller vad tycker du Marie? Det var väl en vakthund ni ville ha? Om inte, köper jag tillbaka henne:))

Bilden är inte från idag, utan tagen för två veckor sedan. Jag har bara glömt lägga in den. Hon har rullat in sig i en gardin:)

Stellas första spår:)

Idag la jag ett premiärspår till Stella. Det var ett köttbullespår, dvs täta avtryck av en köttbulle på marken, bara två meter långt eller så. Och en liten bit köttbulle vid slutet. Lät henne gå 90° mot spåret med vinden bakifrån. Jag förväntade mig ingenting, och det blev ungefär ingenting. Hon hittade spåret, dvs smaskig doft på marken, och satte sig helt enkelt och åt av det som luktade köttbulle. Själva köttbullen hittade hon inte, men jag tycker att det var riktigt lyckat i alla fall. Bifogar film:)

För övrigt är Stella den gulligaste av alla gulliga. Hon är så rar att jag blir gråtfärdig. Tur att jag får ha kvar henne ända till 9 maj!

Titta på hennes högra öga på bilderna. Hon börjar få svart eyeliner runt ögat! Bara små svarta prickar än så länge, men de blir fler och större. Och hennes rosa valpmage har också blivit prickig!

Livet leker för Stella (två filmer)

Stackars ensamma valp... Hur ska hon lära sig hundvett? Hur ska hon lära sig bithämning? Jag tror bestämt att det ordnar sig:)

En riktig hund

I natt har jag nästan fått sova! Jag gick inte upp förrän 5.45:) Stella var uppe några gånger på natten förstås; kissade lite, pratade med mamma och lekte lite i sin hemliga värld under sängen. Där ligger nämligen alla våra mattor ihoprullade, för dem tog vi bort till nyår när Lakkris kom hit. Man har inte mattor när man har valp... Och nu har vi ju valp igen:) Så mattorna ligger kvar under sängen. Ett riktigt Eldorado, fullt med dammråttor och ditsläpade valpfynd! Man lär sig att sova hyfsat även med en morrande råtta som knaprar under sängen.

Stella hälsar nu god morgon som en riktig Aussie! Viftar på hela kroppen och säger GLADGLADGLAD med öronen och svansen. Nu slickar hon istället för att bita! I alla fall 99 gånger av 100. Idag fick jag tyvärr läppunktering igen...

Det visar sig nu att det som verkade vara en extremt tidig rumsrenhet, har övergått till något som är mer normalt. Nämligen "Oooooo vad jag har det kul och OOOOOOOOOOO vad jag behöver kissa exakt nu!" Exakt nu, är sällan exakt där tidningarna är...

Men det är å andra sidan mycket viktigt att bajsa på rätt ställe. Rätt ställe är inte bara utomhus, utan det är också långt bort. Igår, på sexveckorsdagen, upptäckte Stella grannens tomt på andra sidan staketet. Hon sökte målmedvetet och pipande efter ett tillräckligt stort hål - och det hittade hon förstås lätt som en plätt. Plupp! Så var hon på väg bortåt i full galopp och jag efter. Nessie blev avhängd på rätt sida staketet. Vad månde bliva av en så självständig ung dam?! Nå, det visade sig att hon sökte en avskild toalett, och när det var avklarat, galopperade hon hem igen!

I morse tog Stella en runda på tomten, åt sedan mat och lekte med mamma inomhus. Plötsligt kastade hon sig med ett tjut på altandörren. Bara att öppna förstås, och iväg pinnar den lilla dunbollen i ösregnet, för att bajsa.

Förlåt allt mitt skitsnack, men det är fascinerande! Var glad att jag inte pratar färg, form och konsistens också:)

Listan med vad Stella nu kan, vid sex veckor, kan göras väldigt lång. Hon är mer som en vanlig hund. Sover där vi är, gräver gropar, hoppar i pölar, är nyfiken på vad som händer, blir hysteriskt glad när någon kommer (känd eller okänd) och far över huvud taget runt som ett litet muskelknippe.

Lakkris är en jättefin storebror. Han blir fem månader i morgon. Visst är han för klumpig, men han har lärt sig att leka krokodillekar med Stella. De kramas, bits, pussas och delar på leksaker. Lakkris är mer generös än Stella. Mer tålmodig för den delen också. Stella kan ta ett rejält grepp om hans stora läpp - och DRA! Lakkris bara piper tyst och ser snäll ut. Själv attackerar hon som en pitbull om Lakkris råkar ta i lite för hårt. Jag ska lägga ut en film på det senare idag.

Nessie är en fantastiskt fin mamma! Lekfull, uppmärksam, tålmodig och pedagogisk. Dels tar hon initiativ till egna saker som Stella ska lära sig (vem som får ha saker, hur man väntar på sin tur, hur man ber att få saker, hur man försvarar dem, osv), dels ser det ut som om hon försöker stötta Stella när hon hittar på nya saker (t ex att man hittar intressanta saker om man gräver en grop...). Dagen är full av äventyr och lärdomar! Inte undra på att Stella sedan slocknar mitt i steget. Eller som på bilden, med nosen i vattenskålen:)